Läste en artikel i Mitt i Söderort i dag, det var en intervju med en ung man som var döende i cancer. Det var så sorgligt och ledsamt och givetvis, ego som man är, börjar man tänka att "tänk om det var jag". Nästa tänkarsteg blir då "hur skulle det gå för min dotter" och tänk att inte få spendera flera, flera år framöver med henne. Avskyr sådana tankar för bara tanken på det gör så ont och jag måste krama min tjej och tänka att jag ska njuta av varje sekund med henne. Jag ska krama och pussa henne så ofta jag bara kan. Jag skulle inte kunna leva utan den där lilla minimänniskan, hon är så fin och underbar och jag älskar verkligen henne så att det gör ont. Alla hårband, klänningar och Gantkepsar betyder noll i jämförelse med vad hon som person betyder för mig. Visste att jag skulle älska mitt barn men kunde aldrig föreställa mig den här kärleken.
