Tänkte berätta lite om min klängapa här hemma. Hela, hela tiden vill hon ha mamma nära, hon blir världens ledsnaste när pappa tar henne på kvällarna men sitter hon hos mig kan hon sitta och titta på sin pappa och skratta och le.
Jag badade med henne ikväll, när jag ber P ta upp henne för att jag ska kunna duscha och tvätta håret blir hon tokig, jag skyndar mig mitt fortaste och tar över utan att bry mig om att ens torka mig. Jag fick/orkade/hann inte ens raka mig under armarna vilket jag suttit och klagat över hela kvällen. Det i sig är inte hela världen men sådana små grejer kan få en att sucka högre än högst när man känner att man aldrig riktigt kan ta det lugn, själv, i lugn och ro.
Man kanske tänker att: låt henne skrika, låt henne vänja sig. Ja absolut, jag tror inte att det skadar henne på något sätt men det skadar mig. Den stressen är tusen ggr värre än stressen över att inte riktigt hinna duscha klart. Dessutom har jag (vilket jag aldrig kunde ana innan hon kom) mycket bättre tålamod än P så det blir dubbel stress av tanken på att han blir frustrerad eller irriterad.
Nu på fredag ska jag ut, ser fram emot det och tänker ha riktigt kul med massa vin och mat men ångesten över hur det kommer låta här hemma har redan börjat stressa mig, ångesten över P's icke existerande tålamod och min älskade dotters gråt.
Nu tackar jag för idag och säger godnatt. Givetvis sover jag nära, nära min lilla tjej.