minibell.blogg.se

Älskar våra jobbfester, dem är alltid bra fixade. Igår var det mingel och skumpa, sedan middag, band som spelade, komiker som underhöll, drinkar, dj och dansgolv. Allt på en båt som åkte runt i vackra Stockholm. Båten hade tre stopp under kvällen, kl 23 gick alla preggon av och kl 24 alla trötta mammor som hade druckit något glas mer än nödvändigt. Jag var alltså hemma i skaplig tid.
Idag är jag lite bakis men det hindrar inte mig att sola på altanen.
Väntar på bilder från igår som jag återkommer med på bloggen lite senare.
Ps. Bella hade somnat efter ca 1 timmes gråt, det känns ändå ok och jag kunde slappna av igår efter att P messade vid 20-tiden att hon hade somnat.

Och här kommer bilden.

Nu drar vi mot Sandhamn. Eller ja, nu drar vi på fest på sjön iaf.

God förmiddag!
Är på g mot liljeholmen, ska käka lunch med några kollegor. Därefter åker jag och Anna kollega/vän hem till mig där vi senare ska fixa oss inför jobbfest ikväll. Jag är väldigt laddad inför ferren men lite ångest över att Bella tycker det är jobbigt att pappa lägger henne. Men vafan, jag är med henne 24/7, hon känner sin pappa och umgås med honom varje dag och hon är liksom inte 2 månader utan 9. Tycker det är på tiden att jag får lämna över läggningen för en kväll. Hon har som ni vet varit extremt mammig sedan hon kunde börja göra skillnad på oss och jag/vi har anpassat oss efter det och låtit henne styra men någon gång måste ju pappan ta över och jag tror inte att det blir mindre gråt bara för att vi väntar en månad.
Hör ni hur jag försöker rättfärdiga min utgång ikväll? Det dåliga samvetet och skulden man känner trots att jag egentligen tycker att jag är en fantastisk mamma. Men skuldkänslorna kommer man aldrig ifrån.
Jag är väldigt glad att P är så avslappnad i detta, dessutom skulle han aldrig ringa hem mig om/när hon blir ledsen och jobbig. Frågade honom om han var nervös inför ikväll och han svarade ungefär: ehhh...nej, jag har varit pappa i snart 7 år så det ska nog gå bra.
Trevlig helg alla!

Läste en artikel i Mitt i Söderort i dag, det var en intervju med en ung man som var döende i cancer. Det var så sorgligt och ledsamt och givetvis, ego som man är, börjar man tänka att "tänk om det var jag". Nästa tänkarsteg blir då "hur skulle det gå för min dotter" och tänk att inte få spendera flera, flera år framöver med henne. Avskyr sådana tankar för bara tanken på det gör så ont och jag måste krama min tjej och tänka att jag ska njuta av varje sekund med henne. Jag ska krama och pussa henne så ofta jag bara kan. Jag skulle inte kunna leva utan den där lilla minimänniskan, hon är så fin och underbar och jag älskar verkligen henne så att det gör ont. Alla hårband, klänningar och Gantkepsar betyder noll i jämförelse med vad hon som person betyder för mig. Visste att jag skulle älska mitt barn men kunde aldrig föreställa mig den här kärleken.

Jag läser inte så många bloggar, det är blondinbella, colorelle och Gynning som jag besöker sen är det Johanna Engbergs blogg som jag idag vill passa på att tipsa om.
Det är en blogg och person som inspirerar mig. Jag kan inte säga att våra liv är speciellt lika men jag kan ändå tycka att jag känner igen mig i så mycket hos henne och de hon skriver. Hon är ensamstående med sin fina 3 åring och trots att jag inte är ensamstående så kan jag på något sätt ändå förknippa mig med hennes mammaroll och liv med dottern, det är liksom hon och dottern forever och exakt så är det med mig och Bella, vi är ett även om hon har en pappa som är med i bilden till 100%. Svårt att förklara men när jag läser hennes inlägg om hennes liv så blir jag inspirerad att klara allt, att vara positiv, att uppskatta, att njuta och att vara mig själv i min mammaroll, med min dotter. Oavsett vad som händer i övrigt så är det liksom jag+Bella=sant.
Kika in hos henne vettja!
www.byengberg.com/blogg/

Skulle bara vilja tillägga att givetvis finner jag lycka i annat också, min sambo, min dotter, mina föräldrar och syskon, mina underbara vänner och mycket mer men i just det inlägget syftade jag på hur man/jag känner och tänker kring konsumtion, pengar och materiella ting.
De som känner mig eller läser min blogg ofta vet ju detta men vill ändå poängtera det så ingen tror att jag inte uppskattar annat i livet.

Fredag idag, även om det inte går att jämföra med känslan när man jobbar så får jag ändå alltid fredagskänsla. Samma på måndagar som jag alltid avskytt, det är inte lika illa när man är ledig men tycker även nu att måndagar är rätt ångestladdade. Fredagskänslan däremot, jag gillar den, jobb eller inte. Går man på stan eller i ett centrum är människorna lite gladare, dem handlar lite mer, kön på systemet är lite längre och i mataffären kastas lite onyttigare varor ner i kundvagnen. Jag gillar att vara en del av det där. Jag inser att det är galet och framförallt politiskt inkorrekt att erkänna sin lust och hyllning för det materialistiska konsumtionssamhället som skriker köp, köp, köp men jag faller för det. Jag faller för fredagsvinet, för något extra gott efter maten, för en ny klänning till helgens bortbjudningar, för lördagsgodiset till barnen och för att få komma hem med påsar med något nytt. Det är kul bara man får komma med något nytt. Jag funderar på om jag någonsin kommer finna den där sanna lyckan som alla pratar om. Den där lyckan som man känner i nuet, i livet i handlingar eller situationer som inte har med pengar eller kläder att göra. Är det på riktigt att den lyckan finns för alla eller kan det vara så att vissa människor finner lycka i olika saker och att det egentligen inte gör något att se pengar som lycka? Vissa människor mediterar i Indien, finner lyckan under ett träd klädd i enbart ett skynke. Men för oss som inte har någon längtan till Indien eller vill sitta under en träd, är det okej att känna lycka i materiella ting? Vem bestämde att lyckan ska komma inifrån? Jag håller med om att det låter sunt men i väntan på den, är det okej att njuta av sin provisoriska lycka tillsvidare?
Min absolut lyckligaste stund är när min dotter kom, hon är det bästa som har hänt mig och utan henne vore pengar eller saker inte ens värda ett endaste korvöre men jag köper inte att man kan leva på den lyckan och vara nöjd där. Det finns liksom inte för mig att jag har min dotter, tack jag är nöjd. Jag vill ha så mycket mer, även om hon alltid kommer vara nr 1 och värd mer än alla skor i hela världen. Blir man någonsin nöjd om man inte åker till Indien och mediterar?

Bilden nedan är från en artikel i Aftonbladet som berättar om södra latin gymnasiets senaste idé. Ett könsneutralt omklädningsrum. Visst får man byta om i vilket rum man vill, känna identitet med vilket kön man vill, tända på vem man vill etc. etc. men det finns bara två kön. Kille eller tjej, det är det som finns man kan inte hitta på egna kön. Syftar på texten på bilden "för att slippa byta om bland killar eller tjejer".
Givetvis är hen ordet med i texten men hen är ju inget kön, det är ju ett begrepp för att förklara en person vars kön man inte vet, ja alltså för de som inte orkar skriva eller säga "han eller hon".
Det är fantastiskt att man engagerar sig i jämställdhet och jag är helt inne på lika lön för lika jobb (oavsett etnicitet eller kön och förutsatt att man gör jobbet lika bra såklart) samt övriga rättvisefrågor och allas lika värde men det här tar fan knäcken på mig och får mig och tänka på de stackars länder med riktiga problem vars största problem är inte att det saknas ett könsfritt kön.
Hej för nu.

Jag vet inte om det framgår men jag älskar kläder, jag älskar mode, jag älskar modemagasin och jag älskar att shoppa. Grejen med mig är att jag alltid varit ganska missnöjd med min kropp. Jag har alltid haft bra självförtroende och varit tuff och stark men min självkänsla när det kommer till utseendet har aldrig varit det bästa. Jag är kort och har alltid tyckt att jag är tjock. Ja inte lite mullig utan tjock. Nuförtiden går det där lite i perioder, ibland är jag nöjd och ibland ser jag bara en rund köttbulle i spegeln. Pga hur jag känt över detta har jag aldrig riktigt kunnat ta på mig eller köpa det jag vill och det jag tycker är snyggt. Vissa plagg såklart men i regel har jag känt att det mesta inte passar min kropp. Allt detta är har gjort att mitt intresse för barnkläder och barnmode har tagit väldigt stor plats sedan jag fick en dotter, jag vet att många tycker att jag lägger extremt mycket pengar och energi på min flickas garderob (min flickas pappa t.ex) men det är ett intresse och jag tycker det är så fantastiskt underbart. Kanske blir jag en sådan mamma som lever genom sitt barn eller kanske blir jag helt enkelt en sån mamma som bara är väldigt intresserad av mitt barn. Jag kommer alltid stötta henne och låta henne vara den hon VILL vara men jag ser inget fel i att leda in henne på det spår jag önskar och sedan låta henne ifrågasätta, vara kritisk eller förhoppningsvis uppskatta mina tankar och idéer. Oavsett om man gör det medvetet eller inte så är det trots allt något alla föräldrar gör. I slutändan hoppas och tror jag att bakom alla dessa kläder och hårband lär hon sig etik och moral, rätt och fel och helt enkelt sunda värderingar. Det sitter liksom inte i kläderna.
Ta den här könsdebatten exempelvis, tror folk verkligen på fullaste allvar att blått eller rosa spelar någon roll? Jag är övertygad om att min dotter inte kommer låta sig behandlas enligt 50-talets kvinnosyn för att hon bär rosa på dagis. Det är inte kläderna som spelar roll där, det är hur vi uppfostrar våra barn, hon skulle kunna bära hur mycket blått och pojkigt som helst och sedan bli nertryckt och kränkt pga. sitt kön om jag inte gör henne till en starkt och trygg person, jag anser att jag kan utföra det jobbet oavsett vad hon bär för kläder.

Har precis kommit hem från Annas babyshower. Har ju velat skriva det hur länge som helst men det var ju en suprise för Anna, och hon blev verkligen suprisad! Bella var givetvis med, hon är alltid med och hon älskar häng med massa tjejer.
Det var super trevligt och gott med god mat. Däremot avstod jag tårtan och ostbrickan och det kallar jag karaktär, är man en viktväktarna så är man.
Blev påmind om min babyshower som alla tjejer överraskade mig med för snart ett år sedan, det var typ min bästa dag!
Sovgott alla cyberkompisar.

Idag är inte bara dagen då jag valde att matcha mönster och stilar hej vilt. Det är även dagen då jag kunde knäppa min trenchcoat! Jag tänkte i morse att jag skulle prova den och tänkte i samma veva att snart får jag nog igen den. Jag behövde inte ens vänta till snart för den åkte igen idag enligt bilden nedan (med reservation för att det är tight på vissa ställen).

Ikväll bara myser vi i soffan. Dubbelgillar det här livet, jag trodde att jag var lycklig innan hon kom men jag hade för tusan ingen aning om vad lycka var förrän jag fick träffa det här lilla krypet. Och det blir ljuvligare för varje dag.
Påminn mig om detta när hon är 15 tack.

Häromdagen så fick jag lite bilder skickade till mig från Anna, en barndomsvän. En av dessa bilder är den nedan. En liten och oförstörd Rebecca, är det så Isabella kommer se ut om några år?
Jag gillar frisyren och hårfärgen. Det var på den tiden när man fortfarande var sig själv.
Nu sovdags!

Hellu. Sitter och kollar hårtrender 2013, jag är så sugen på att göra något med mitt hår men vad?!
Lugg är snyggt men inte aktuellt eftersom jag ångrar mig varje gång. Färga någon snygg färg vore kul men det är redan så mörkt så det blir en tuff utmaning (tror jag). Drömmen vore ju lockigt, stort och lockigt men kan man permanenta? Finns det fortfarande folk (under 65) som gör det? Isåfall vill jag göra det. Annars återstår väl bara en klippning men jag vill inte bli korthårig så hur skulle jag då klippa mig?
Åhhhhj jag önskar att jag va Carrie Bradshaw.

Har haft världens skönaste dag med Freuden Hemorojden (Frida). Det är inte bara min äldsta vän utan även Bellas gudmor. Frida hade med en påskpresent till Bella, en fin kofta och en skön luvtröja (säger man luvtröja trots att man är äldre än 15?).
Vi har käkat lunch och fikat i Hagaparken, därefter blev det en promenad runt slottet i hopp om att skymta knugen eller iaf en liten prinsessa. Vi fick nöja oss med min lilla prinsessa men det var minst lika bra.
Efter Hagaparken åkte vi till Bromma flygplats och hämtade Sara och Ville, sån är jag, sån som hämtar min syster!
I morgon är det tillbaka till verkligheten igen, dvs. fika med mammor, luncha, shoppa och bara ha det gott gotti gott gott.

För 2-3 år sedan köpte jag boken "kom i form snabbt" i ett desperat försök att just komma i form snabbt. Givetvis utan resultat eftersom jag gav upp 4-veckorsprogrammet efter 2 dagar. Men nu har jag bestämt mig för att ge boken och träningsprogrammet en chans. Jag tänker att kör jag enligt schemat samt går mina barnvagnspromenader så måste ju något hända på vågen!
Gravidkilona är borta men jag är inte nöjd för det. Jag har ett par smaljeans som jag ska komma i, testade dem idag och kan inte fatta att jag fått på mig dem. Det var våren 2010, under mina glansdagar och när mitt liv var som roligast, inte konstigt, jag var ju smal.

Vilket fantastiskt trevligt liv jag har! Fick precis ett mess från Lisa: Lunch hos mig i morgon och hos Jossan på onsdag?
Eh, ja tack!
Jag vill aldrig sluta vara mammaledig, min vardag består av babymys, häng med underbara tjejer, goda luncher och shopping. Det låter verkligen som att jag förskönar mitt liv och att allt jag skriver ska låta som att jag är så lycklig och allt är fabulous, but no, det är så jag känner, 100% ärligt och inte någon hitte-på-facebook-status. Det händer ju skitgrejer också givetvis men det är petitesser i jämförelse.
Nu blir det en bit mörk choklad med sjö salt (sea salt) och lite tv.
Stor puss!

Chris! Min trogna läsare. Det blev tyvärr ingen bild på mammans outfit men jag drog på mig ett par sjukt tighta jeans och en skjorta till det.
Vi hade verkligen en superkväll! Och jag har verkligen hittat dem bästa grannarna! Den gick i ätandets tecken. Jag gick all in på att äta igår så när jag skulle sova kunde jag inte somna för jag låg och tänkte på att det är dags att ta tag i någon form av träning. På måndag hörrni, jag börjar på måndag....
Trodde jag skulle få sovmorgon eftersom Bella somnade vid 9 igår men vi gick upp 7.30 och jag blev väckt genom att bli dragen i håret, man tackar.

Jag är så nöjd över att Isabellas sovningar på dagtid börjar komma i ordning. Både idag och igår har det blivit exakt som jag vill ha det och lagom tider för att hon ska vara glad och trevlig under dagen. Nu kör vi på det här tycker jag! Sen beror det ju lite på vad man gör under dagen men oftast funkar det oavsett eftersom vi nästan alltid gör något. Jag var så chockad förut att folk hade rutiner på sina barn men nu börjar jag fatta grejen. Hon sover nu och det är så skönt att få pausa från sitt barn ibland. Det kommer pausas ikväll också, middag hos Lisa, alltså vi grannbrudar. Bella kommer få stanna hemma med sin far, blir det som sist så är jag hemma på en halv minut. Så långt borta är själva middagen.
Det ska bli super att träffa tjejerna på middag och vin tillskillnad från våra vanliga träffar på dagtid som består av kaffe, puréer och nappflaskor.
Ska hitta något kul att ha på mig. Inte för att jag är en sån där ocharmig mamma som slutar fixa naglarna eller raka benen men jag bor mer eller mindre i leggings och samma gamla tröjor dag ut och dag in. Jag måste skärpa mig på klädfronten.
Ses later!
Love C (hehe, skoja)